Om boken: 2015 / Dörren fungerade av sig själv. Antingen svek hon mig ännu en gång, eller så reagerade hon på handflatan på någon som har tillgång till min lägenhet. - Chris? Som vanligt är han klädd i svart, men nu är det vanliga kläder han flög uppenbarligen inte utan gick bara runt på vår station. -Låter du mig dö? — hans hårda läppar kryper ihop sig till ett flin. Den svarta jackan knäpps upp till toppen, det bleka ansiktet är renrakat. Varför skulle han dö nu? Det finns inga tecken på bråk på den. Och jag säger med samma lätta flin: "Jaha, dö, eftersom du redan har kommit." Så snart dessa ord undgick mig, slog han sig ner längs dörren och släppte sensorn. Och panelen kollapsar och lämnar honom liggande på det snövita golvet. Vad tänkte jag på, vända på hans tunga, formgjutna kropp, knäppa upp hans jacka? Konstigt nog handlar det inte alls om att kvällen är hopplöst förstörd av det kommande tjafset med Crispin Viper, som sakta dör av ett förgiftat blad. Och inte ens att detta är riktigt roligt: ​​giftertiden passerade på jorden för många århundraden sedan. Och denna märkliga idé dök upp här, vid universums utkant, grävd fram ur historiens arkiv tillsammans med det vidriga ordet "pirat". Ja, på ett par månader lyckades jag hata historien... Och bli kär i Crispin.